Open Game Design

Önskar att det funnits något mer bakom den läckra ytan av glimmande, smetande och skinnande polygon högar, men har accepterat det nu, de är döda. Att änns prata om dyngan som något man kan akta ser jag som ett hån för mig själv, känner mig smutsig att jag tänker på det, känner mig ännu värre att jag väljer att skriva om det. Att insuppa sig den smörjan att tro sig att de är något gott och sedan drömma en del av sitt liv om att göra dettsamma har fått mig börja ignorera det hela. Har mött att det ända sättet att inte stöppas i samma form i en värld som bygger på upprepningar, tristess och välja den logiska byggklossen, är att se cyniskt, bittert och inte acceptera vad folk slänger ut sinna pengar, tankar och liv på.

Jag brukar tänka tanken då jag ligger på min dödsbäd och berättar för minna barnbarn om minna skapelser, vad jag har gett tillbaka till världen av mitt hantverk, så skulle jag inte finna stolthet om jag har desngat och producerat produkter utan någon tanke på att försöka förändra världen till det bättre. Att jag har hjälp till att ge folk kundskaper om våld, att glorifiera dåliga vannor, se ner på människor, men framför allt att aldrig ta ställning för de behövande, att enbart vara lycklig över att de är många de som har spelat mitt men det har aldrig gjort dem något mer än en stöld av tid från deras liv och pengar i min plånbok. Jag skulle dö av skam.

Jag annser det som att skapa ett spel där man skjuter på någon, att skapa ett spel som söker total frihet om vad man kan göra, att man får poäng när man dödar, ge spelaren en pause i tillvaron en kanske vällbehövlig sådan, ett pussel för stunden, en grön värld befolkad av gulliga djur, cresendo i verklighetsflykter. Men de gömmer bara spelaren gör den dummare, gör spel till ett dumt och enkelspårigt nöje. Frågan som jag ställer mig alltid när jag tänker på spel nu mera är:

Vad är spel? Själv hävdar jag att de är i sin nuvarande form, bettende, stil och dess tänk är endast leksaker. Och den tanken gör mig litte ledesen nästan. Spel är ettt medie som alla andra, film, böcker, dans, musik och teater men det är så tunt, det saknar någonting, det saknar kontakt med samhället. Man kan testa med en lite en fråga som gör att man kan förstå et lättare vad jag menar: Säg ett spel som har samma budskap, tanke, beröring, bakgrund som filmen Shindler’s List?

Man kan försvara sig med att spel inte har funnits lika länge och inte har hunnit utveckla sig ännu, då har ju dock digitalaspel dryga femtio år på nackan så lite tycker man de borde har lärt sig på resan. Sjäv skulle jag se det som att spelvärlden är full av presoner som vill utrycka sig på ett tekiskt sätt inte utrycka sinna presonliga tankar om vad som sker i världen till almänheten. Det kan beror på att man kan annse att spelvärlden endast består av nördar, men det gör nog de flesta olika medie marknader. Det finns inget som lockar folk med kanske politisk tanke om att förändra välden med sinna produkter till att göra spel då de annser att det är bansliga ting. Med rätta för stunden.

Jag drömmer om att någon gång få sitta med en kontroll i handen, att låta spelet ta tid av mig, låta det beröra minna tankar om rätt och fel, att förändra minna banor, men vad som marknaden har presenterat för framtiden lär detta spel ligga långt bort. Och så länge det gör det så kommer jag att bara sucka när jag går förbi en hylla med vad de kallar AAA produkter och när jag ser vad företagen presentera för nya produkter med stompa och ståt. Jag vill inte ta del av dem, vill inte lära av dem, jag kan dem redan, dock vill jag göra dem för att känna min fiende, men en dag skall vi resa oss upp.