Open Game Design

Jag hittade en penna tillslut. Det var när på att jag hann tappa mina ord. Jag skrev snabbt ner min tanke. Nu var den sparad. Och med lättnad kunde jag nu släppa den. Jag har alltid hatt svårt att finna det rätta just när jag behöver de. Allt tar slut innan jag hinner nå. Bläcket i pennan, papprets vita och framförallt minnet, allt tar slut.

Jag har också försökt och försökt men jag kommer aldrig till skott. Peppar och repeterar för mig själv alla de klassiska förslagen hur man ska göra för att tillvara den tid man har. Även det är utnött sagt. Jag vässar min penna, vänder en ny blank sida i mitt block, lägger an pennan mot pappret och förbereder den första bokstaven på ett magiskt ord. Men pappret förblir tomt, jag lämnar det. Arg är jag på mig själv och på pappret som jag pratat till men inte låter sig skrivas. Allt slutar med att jag återgår till att göra det inget jag gjorde förut och förblir den ingen för mig själv. För det är ju klart andra ser mig, de ser ju vad jag gör men de glömmer det fort. Men jag maler, det jag inte gör för mig själv. En hel säck med borttappad tid bär jag på ryggen. Den tynger mig men det enda jag gör på dagarna är att sakta ge den skopa till och glupskt tar den i mot. Det slutar aldrig där det börjar. Allt jag gör är som ett liv. Man födds och man dör. Två separata ting, men likt ringen sammankopplade. De markerar bara början och slutet av då man inte finns. Jag brukar tänka onödigt på det. Försöka finna en tanke lång där bak som jag tänkte till när jag inte fanns. Men nej jag har ingen sådan, jag minns inte min tid innan min födelse.

Onödiga tankar och onödiga utläggelser. Gå rak på sak, var konkret, effektiv, nyttig och inte falla ur ramarna. Mitt mantra för att inte lek med stegen när jag är ute och går bland folk. Men när ingen tittar på rör jag mig ur mönstren, springer, stampar, hoppar. Jag finns när ingen annan finns då är jag innan starten och det är inget jag vill minnas.

Jag skriver och gormar men det är ingen som hör. Eller rättare sagt jag låter de inte se det. Jag tror jag maler gammal retorik, gör mig till åtlöje för mitt kroppsspråk, skriker och talar om oväsentligheter och helt fel i denna värld.

Detta olika, olik alla andra, en utanför mängden, jag ser mig som det, men min utsida yttrar enbart tristess och ensamhet. Jag bjuder aldrig upp för bara ett ord skulle göra mig knäsvag, oavsett vilken dans, tala skriva, röra, titta höra, känna, i ingen vågar jag föra. Jag sitter och hoppas på att andra ska bjuda upp mig så jag endast behöver svara och följa. Men jag vågar aldrig gå dit, även för att enbart sitta och hoppas.

Jag sitter alltid och räknar antalet sidor och summan av den text jag har skrivit. Jag tror förundrat på något sätt att kvantitet ger kvalitet i mitt arbete. Men som tur är har jag aldrig testat mig mot längre utsvävningar. Jag är nog rädd för de många orden. Att det är enklare att inte göra det, att det är roligare att slippa, se det som jobbigt även om jag älskar och tror att det är något jag är bra på. Jag måste finna kvalitet id det långa. För jag har lyft pennan så många gånger allt för tidigt från pappret att jag har fått nog. Det är nog det svåraste, det största hindret att för må sig att göra saker. Det tar emot allt som oftast. Jag älskar att gå, jag går om jag behöver ta mig till en plats. Det är den drivkraften, motorn som förmår mig att ta ett steg till, för det är man tvungen till när man går. Ett steg till för att komma någon vart. Denna kända retorik naglar sig fast, hänger vart jag än går men lossnar så fort när jag prövar något annat.