Open Game Design

Dialog 1
– Godmiddag min man.
– Godmiddag min fru.
– Angenäm dag?
– Inget märkvärdigt med denna dag.
– Maten är klar om några minuter.
– Jag är på kontoret och ordningställer några papper, kom in när maten står på bordet.

Dialog 2
– Har du någonsin satt dig ner, platsen har ingen betydelse, omständigheterna har ingen betydelse, bara satt dig ner?
– Nej, det vore olönsamt, tiden skulle vara outnyttjad.
– Om vi säger att du skulle göra det, vad skull hända?
– Inget skulle hända, jag skulle bara sitta där, utan mening.
– Skulle sinnena sluta ta intryck?
– Nej det skulle de inte göra, men intrycken skull inte ha något sammanhang.
– Skull dina tankar sväva iväg på det förgångna, eller upptäcktsfärd efter det nya. Tankarna skulle få liv. Är du rädd för det?
– Nej självklart inte, jag är orädd av mig, jag är respekterad.
– Du känner ingen lust efter att se vad som skull ske?
– Varför, ingen mening med det.
– Du är rädd, rädd att minnas något ont, rädd att tanken skull vandra mot något som kan skada din respekt. Att du har gjort fel i det förgångna, att du kommer gör fel under din morgondag, tills den dag dina sinnen består av mörker.

Dialog 3
– Godmiddag min man.
– Godmiddag min fru.
– Angenäm dag?
– Jag är i full belåtenhet över dagen. Kan jag få din hand?
– Varför det? Maten är snart klar.
– Räck mig din hand. Snälla.
– Om det för dig viktigt så.
– Kom låt oss dansa, jag minns inte när vi gjorde det sist, kom i min famn.

Hur jag än vred och vände fann jag inte hörnet på globen. Platsen där den finns. Det sista hörnet i vår värld som är oupptäckt. De säger att globben endast har kurvor. Men jag tror de inte. En sådan perfekt form har något gömt, även om det är yta. Jag har betraktat den från alla vinklar, ur ingen har dess runda form avbrutits. Från skyn är mitt hopp som minst då man ser dess rundel som marken är plan. Ledande män säger att hörnet finns under världshaven, men de må vara okänd mark för oss landlevande men kända för djupets liv. Och de liv letar nog lika ivrigt som jag, fast från deras vinklar och deras vrår.

På kartan är landet så platt, och på globen så oändligt vidsträckt. Jag har studerat bilder från rymden efter okänt land, öar, remsor, kontinenter i skugga, dalar i berg, backar i mot lut, raka cirklar men inget hörn, inget okänt hörn. Det som ska ge oss svaret.

 Men jag tror jag har kommit närmare, och de är de blinda, de döva och de stumma som har hjälpt mig. Avskärmad från allt utan min känsel söker jag i en ny värld. Varje nytt hinder är mig en gåta från början, men när jag känner dess former med mina fingertoppar, smekare omsorgsfult med hell min hand dess uppbyggnad så talar, så visar det sig för mig, i all sin prakt och sin enkelhet. Jag har endast börjat at söka e denna nya värld men jag tror mig finna jordens bortglömda hörn.  

- Ledsen för det

Jag slog min blick upp mot henne.

- Om jag hade reagerat snabbare hade kanske.

Men jag tystnade i meningen. Hon suckade djupt mot mitt falska hop. Jag hade aldrig nått den hur jag än hade gjort, det var försent, dess öde bestämt.

Jag tror det var sista gången jag såg hennes blick så fast som då. Våra senare år var blicken flytande och brist på allt.

- Låt mig få ta din hand i min bara.

- Snälla

- Det gör mig ont också.

Hur kan man tappa all tillit till någon när denna endast har gjort ett fel. Man önskar så innerligt det ogjort.

Jag hittade en penna tillslut. Det var när på att jag hann tappa mina ord. Jag skrev snabbt ner min tanke. Nu var den sparad. Och med lättnad kunde jag nu släppa den. Jag har alltid hatt svårt att finna det rätta just när jag behöver de. Allt tar slut innan jag hinner nå. Bläcket i pennan, papprets vita och framförallt minnet, allt tar slut.

Jag har också försökt och försökt men jag kommer aldrig till skott. Peppar och repeterar för mig själv alla de klassiska förslagen hur man ska göra för att tillvara den tid man har. Även det är utnött sagt. Jag vässar min penna, vänder en ny blank sida i mitt block, lägger an pennan mot pappret och förbereder den första bokstaven på ett magiskt ord. Men pappret förblir tomt, jag lämnar det. Arg är jag på mig själv och på pappret som jag pratat till men inte låter sig skrivas. Allt slutar med att jag återgår till att göra det inget jag gjorde förut och förblir den ingen för mig själv. För det är ju klart andra ser mig, de ser ju vad jag gör men de glömmer det fort. Men jag maler, det jag inte gör för mig själv. En hel säck med borttappad tid bär jag på ryggen. Den tynger mig men det enda jag gör på dagarna är att sakta ge den skopa till och glupskt tar den i mot. Det slutar aldrig där det börjar. Allt jag gör är som ett liv. Man födds och man dör. Två separata ting, men likt ringen sammankopplade. De markerar bara början och slutet av då man inte finns. Jag brukar tänka onödigt på det. Försöka finna en tanke lång där bak som jag tänkte till när jag inte fanns. Men nej jag har ingen sådan, jag minns inte min tid innan min födelse.

Onödiga tankar och onödiga utläggelser. Gå rak på sak, var konkret, effektiv, nyttig och inte falla ur ramarna. Mitt mantra för att inte lek med stegen när jag är ute och går bland folk. Men när ingen tittar på rör jag mig ur mönstren, springer, stampar, hoppar. Jag finns när ingen annan finns då är jag innan starten och det är inget jag vill minnas.

Jag skriver och gormar men det är ingen som hör. Eller rättare sagt jag låter de inte se det. Jag tror jag maler gammal retorik, gör mig till åtlöje för mitt kroppsspråk, skriker och talar om oväsentligheter och helt fel i denna värld.

Detta olika, olik alla andra, en utanför mängden, jag ser mig som det, men min utsida yttrar enbart tristess och ensamhet. Jag bjuder aldrig upp för bara ett ord skulle göra mig knäsvag, oavsett vilken dans, tala skriva, röra, titta höra, känna, i ingen vågar jag föra. Jag sitter och hoppas på att andra ska bjuda upp mig så jag endast behöver svara och följa. Men jag vågar aldrig gå dit, även för att enbart sitta och hoppas.

Jag sitter alltid och räknar antalet sidor och summan av den text jag har skrivit. Jag tror förundrat på något sätt att kvantitet ger kvalitet i mitt arbete. Men som tur är har jag aldrig testat mig mot längre utsvävningar. Jag är nog rädd för de många orden. Att det är enklare att inte göra det, att det är roligare att slippa, se det som jobbigt även om jag älskar och tror att det är något jag är bra på. Jag måste finna kvalitet id det långa. För jag har lyft pennan så många gånger allt för tidigt från pappret att jag har fått nog. Det är nog det svåraste, det största hindret att för må sig att göra saker. Det tar emot allt som oftast. Jag älskar att gå, jag går om jag behöver ta mig till en plats. Det är den drivkraften, motorn som förmår mig att ta ett steg till, för det är man tvungen till när man går. Ett steg till för att komma någon vart. Denna kända retorik naglar sig fast, hänger vart jag än går men lossnar så fort när jag prövar något annat.